Mår helt okej idag alltså, jag har legat och halvsovit i min säng sedan klockan ett, då jag kom hem. Men öppen dörr ut till resten av lägenheten har jag burrat ihop mig i min säng och luktat på min rökelse och lyssnat på mammas och Nockes tjatande på varandra. Så i FYRA timmar har jag legat i min säng. I mitt rum. Med öppen dörr, dett ger fri sikt till sängen. Mamma har dessutom varit inne i mitt rum och tyst konstaterat för sig själv att både mobil, nycklar och diverse saker var kvarlämnade.INGEN SÅG MIG! Jag har legat öppet i fyra timmar hemma, men ingen har vetat att jag legat här. Det är ju sjukt! Jag blir helt tokig, fan vad häftigt! Jag är nog osynlig när jag sover.Ska till Moses, ska vara där vid sju. Kommer bli så kallt att gå ut nu eller, när man sovit i lugn och ro så länge. Och jag kommer inte att kunna sova inatt.Men det är ett vanligt problem.Nuförtiden så blir det oftast mer än två timmar per natt. Så vardagsnätterna varierar mellan två och sex timmar per natt, medan helgerna är oändligt varierande. Någon gång var det fjorton, en annan var det ingen. Ännu någonting man borde ta tag i. Och inte svart den här gången. Jag vågar inte köpa medicin svart längre, överraskning.

Det är en jävla dag idag.Allt som passar in i någon definition av materiellt värde ska jag spendera på kaffe. Att inbilla sig att man inte är beroende av koffeinet är svårt, och att överleva utan det är svårare.Men hellre koffein är heroin.För att injicera i en muskel krävs en 21G nål. 23G är farligt, men fungerar. Risken för infektioner är större, ju lägre kaliber nålen har. Slipa inte nålen du har om du inte kan hitta en ny nål.

Jag förstår inte hur en enda människa kan få mig så förtvivlad och så glad under ett och samma samtal. Jag förstår inte vad jag vill eller söker eller behöver.Men just nu behöver jag en man att sova bredvid. Min axel luktar mansparfym, därför blir jag i ett euforiskt tillstånd och undrar lite diffust var den där mannen är. Och vilken man som varit på min axel nyligen.Förmodligen Dennis eller Loke. Men det luktar dyr parfym. Och fy fan vad gott det luktar! Jag blir alldeles till mig, en man, en mans bröstkorg och armar, en mans rygg, en mans doft. Man kan ju önska alltså.Jag kan ju inte fly till Daniel längre, så det är ju synd. Om jag hade flytt till honom skulle jag inte kunna sova där och om jag sovit där hade jag ångrat mig imorgon.Jag är fortfarande himla förvirrad men jag är för trött för att bruka ett lyriskt språk. Det hade passat bra för det jag skriver om.Jag vet inte vart allt det här är påväg, och jag är inte alls säker på var jag vill att det ska gå någonstans. Jag vet inte någonting, och det gör mig arg.Jag måste lära mig att respektera andra människors situationer, vilja och behov. Annars kommer det aldrig gå det här. Livet.Jag får väl tänka på Tool, och drömma mig till rätt svar.